???

Min kärlek Andréas säger att jag emellanåt är för självständig och har för bra självförtroende. Att jag är för stark.

Det är lustigt att han upplever mig så, speciellt då jag själv känner mig som svagast...

Chile, 2000 del 9

Det var ett tag sedan jag skrev på min "följetong"... kanske har det blivit så medvetet, eller omedvetet. Jag vet inte. Men det är som att det inte finns tillräckliga ord för att beskriva det största i mitt liv. Ibland kan jag tänka för mig själv att "äsch, herregud vad är det för märkvärdigt med att jag råkat hitta min bio. mamma och familj???". Men varje gång jag berättar, bara lite, att jag varit tillbaka i Chile och "by the way" hittat min bio.familj fängslas människor och det är då som jag får min tankeställare.

Varje människa behöver inte hitta sin bio.familj, de bara "har" den. Varje människa behöver inte samla allt sitt mod för att göra det värsta, och på samma gång, det bästa i sitt liv. Det är som att gå ut i något okänt med förbundna ögon. Och du vet aldrig när du kommer ramla. Krascha. Med ansiktet hårt mot marken.

Hur som helst, tog jag och M bussen till Temuco. Det var sista veckan på den tid jag hade kvar i Chile. Tre månadet hade gått. Och slutdatumet för min biljett. Mina föräldrar hade "gett upp hoppet" på att få hem mig innan JAG ville hem. Under hela tiden under dessa tre månader hade jag inte tänkt tanken på att jag ville hitta min bio.mamma. Jag hade allt, jag kände mig hel, bara av att vara i Chile. Jag behövde inget mer, bara vara där. Men under någon vecka innan mitt avresedatum tillbaka till Sverige började jag att fundera. Kanske var det bäst ändå, att i alla fall försöka att hitta henne. Annars skulle jag ju ångra mig när jag kom tillbaka hem till Sverige. Det visste jag ju. Att jag varit henne så nära, men ändå inte tagit chansen.

Så någon gång bestämde jag mig för att försöka. Jag minns inte när eller hur. Jag minns bara att jag och M en dag gick till busstationen i Valparaíso för att boka biljetter. 13 timmar dit på buss. 13 långa timmar. Jag minns inte heller vad jag tänkte på vägen dit. Jag var bara så glad för att M åkte med mig. För att hon fanns med vid min sida.

När dagen kom åkte vi. Vi kom fram jättetidigt på morgonen och det var kallt, fruktansvärt kallt. Inte alls den värmen som det var i Valparaíso. Vi tog buss in till centrum där vi drack te. Klockan var fem-sex-sju på morgonen och vi frös. Vi lade upp en liten taktik. Att försöka hitta min bio.mamma utan uppmärksamhet från någon. Att "smyga" oss runt för att ingen skulle märka av oss, för att ingen skulle förstå. Vi skulle inte berätta för någon om vad det var vi skulle göra, eller vem det var vi skulle söka efter. Det var vår taktik, ingen skulle märka oss, ingen skulle se oss...

Ur fotoalbumet

San Cristóbal, Santiago de Chile 2002

Frustrerande

Det är frustrerande när det är så mycket man vill berätta för någon, men som man inte kan på grund av bristande språkkunskaper.

Jag mailar min halvsyster i Chile med jämna mellan rum, men det är jättesvårt. Den chilenska spanskan inte alls om den spanskan som man får lära sig i skolan. Det är andra benämningar på vissa saker, man uttrycker sig på ett annat sätt... men framförallt är det väldigt mycket slang. Och då man pratar är det mycket lättare, då fattar jag. Men i skriftform????

Min halvsyster är min länk till min bio.mamma, min andra halvsyster och min halvbror. Och kontakten med henne är viktig. Det är svårt att beskriva livet i Sverige, livet här skiljer sig markant från livet i Chile. På gott och ont. Men det är också svårt att ibland veta hur jag ska förhålla mig till min bio.familj. De gånger då jag varit i Chile så har jag varit och hälsat på varje gång, men bara över en dag. Med undantag från den sista gången i december, då jag och min bror var där två dagar. Men ju längre jag är där desto svårare blir det att lämna dem. Avskedet blir jobbigare ju bättre jag lär känna dem och ju mer tid jag tillbringar med dem.

Det finns så mycket att berätta för dem, men samtidigt är det så svårt. Det är svårt att förhålla sig till familjen i Chile, som på ett sätt är främlingar men på ett annat sätt så oändligt mycket mer än det.

Examensarbetet är inlämnat!

Nu är examensarbetet inlämnat!!! Äntligen! Som jag och N slitit de sista veckorna. Stress, stress, stress. Men nu har vi gjort det bästa vi kunnat, nu väntar opponering och förhoppningsvis blir vi godkända.

Sedan tar jag min examen fredagen den 2 juni!!!

Nu har jag åter tid att skriva mer på bloggen! :D

Ur fotoalbumet

Jag på fisketur i río Toltén vid Villarica.

Investering för barnet?

När jag läser sådant här blir jag alltid lika konfunderad över vilken "panik" sådant kan skapa hos föräldrar. Att de måste sova med sina barn i sängen tills dess att barnet är fem år. Och detta för att undvika seperationsångest??? Att det skulle vara en investering för barnet.

Det är alltid lika intressant att läsa om bandet mellan mamma-pappa-barn. Att det är viktigt att amma, hålla barnet nära intill sig så fort det kommit ut i världen. Annars kan barnet få djupa men.

När jag tänker på hur jag själv föddes, och hur jag själv hade det de första tre månaderna av mitt liv (som ju också är de viktigaste, de första månaderna och året)... kan jag tänka att "ja det är ju tur att jag som adopterad inte är mer skruvad än vad jag redan är (?!)". För inte tror jag att jag alltid hade den där närheten som är så viktig, inte sov jag ihop med någon och inte fanns det någon där så fort jag skrek. Självklart kommer det men ur sådant. Inga tvivel om det, MEN man överlever. Det finns värre saker man som förälder kan göra än att inte sova med sitt barn tills dess det är fem år. Visst kan det säkert vara en bra investering för barnet, men helt ärligt... vilken investering är det för föräldrarna och deras parförhållande??? Har barnet ens två föräldrar efter de fem år barnet sovit mellan dem? Don´t think so!

Notis

Just nu är jag mitt uppe i examensarbetet... som tar all min tid... :(
Inget bloggande och inget bloggläsande...

Men snart är jag tillbaka igen! :D


Ps. Tack för alla kommentarer! Me like!!! Ds.

Tonår

Idag när jag cyklade hem såg jag en mamma och hennes lilla dotter. Dottern var (troligtvis) adopterad (hon kan ju ha en utländska pappa också). Hon var så söt och såg så glad ut. Och jag tänkte en helt urbota dum tanke... "hoppas du är lika glad när du kommer in i tonåren". Och jag vet ju, bara för att jag hade en jättejobbig period då, behöver ju inte denna lilla flicka få det.

Men, faktum är ju tonåren är jobbiga för de allra flesta. Oavsett om man är adopterad eller inte. Tonåren går ju alla igenom. Men min tonår var otroligt jobbig. Det är dett under att jag stod ut med mig själv, ännu större under att människor runt omkring stod ut med mig. Allt var bara helt fel. Jag kände mig ensam och lämnad. Osedd och oförstod. Vilsen och ledsen. Jag irrade runt i totalt mörker och försökte hitta ut till ljuset.

Men jag hade en vän. Hon fanns alltid där, och hon var den viktigaste personen för mig där och då. Hon trodde på mig, hon såg mig, och kunde ta mina tårar, min frustration. Hon lyssnade och dömde aldrig ut mina, ibland, hemska tankar. Hon finns ännu där för mig idag med. Men nu för tiden behöver hon inte ta min hemska tankar, för de är borta. Nu får hon iställer lyssna på mina "lyxproblem" och andra mer vardagliga tankar. Men tack och lov för henne! Att hon fanns!

Jag hoppas att den lilla flickan som jag såg, också hon kommer att ha någon vid sin sida. Någon som kan leda henne mot ljuset och finnas där för henne, om hon får jobbiga tankar och känslor som inte riktigt går att hantera för en tonåring.

Mina väderflickor

Jag älskar min små väderflickor (som ni hittar på höger sida en bit ner). En väderflicka som visar Malmös väder, och den andra som visar Temucos väder. Genast kom Temuco och min bio.familj mycket "närmare". Nu vet jag direkt vilket väder de har, varje dag.

Funderingar

När (och om) jag och Andréas får barn, hur förklarar man egentligen att de både har en familj här i Sverige men också en familj i Chile. Att de inte liknar sin mormor och morfar i Sverige, men att de liknar sin mormor i Chile?

Att deras mamma fanns i en mormors mage i Chile, men inte i sin mormors mage här... Och hur förklarar man att det är skillnad på mormor i Sverige och mormor i Chile. Att mormor i Sverige är "riktig" mormor fast mormor i Chile är "biologisk"? Att mormor här alltid finns med i vardagen, medans mormor i Chile bara finns med i tankarna och under resor till Chile.

Och morfar... det finns en morfar i Chile med, men att deras mamma fullkomligt skiter i den "morfarn" så den enda morfar som gäller är morfar i Sverige...

Hänger ni med? Knappast jag. Men det tåls nog att tänka på, för barn har ju den (underbara) förmågan att fråga sina frågor rakt ut utan att linda in dem i bomull.

Minnen

I går satt jag och en klasskompis, som kommit att bli en av mina närmaste vänner, i skolan. Av någon anledning kom vi in på att prata om min bio.mamma i Chile. Vi pratade om hur det var att leta reda på henne, att det inte finns några ord att beskriva det allra första mötet. Och att jag nu senare kan se att jag bara kommer ihåg vissa delar, att jag minns vissa saker som min bio.mamma berättade i bilder, att jag inte kommer ihåg resan från Temuco till hennes stad och hemresan därifrån. Jag har ingen aning om under hur lång tid som vi, jag och M, var där. En del saker som hon berättade vet jag idag inte om det är sant eller om jag fantiserat ihop det, eller om jag missförstått spanskan totalt.

Temuco

I denna stad föddes jag för en massa år sedan. Ingen märkvärdig stad alls, men områdena runt omkring Temuco är väldigt vackra. Min bio.mamma och syskon bor en bit utanför.

Mail

I förrgår fick jag ett mail från min halvsyster i Chile. Hon var arg på mig eftersom jag inte hört av mig på länge. En märklig men härlig känsla. Vi känner knappt varandra, men ändå kan hon bli arg på mig för att jag har varit dålig på att höra av mig.

Val, val och åter val

Nu börjar min utbildning närma sig sitt slut, och nu står jag istället inför jobbsök. När jag började utbildningen tänkte jag att "bara jag har en utbildning, sen så...". Men nu när det mer eller mindre är "sen så", tvekar jag. Nu tänker jag "nej, jag måste ha ett jobb, och sen ett bra boende också, och sen en bra stor bil". Det värsta är att det där "och bara en" ökar ju mer jag tänker på det. Är det för att jag inte är redo för att försöka skaffa barn, eller är jag bara rädd för att försöka?

Jag har aldrig tagit det där med barnskaffande för givet, troligtvis på grund av att jag sitter här i Sverige och mina föräldrar har ett barn som föddes i Chile... När jag var yngre var jag alltid rädd för att bli ofrivilligt gravid. Jag skulle minsann inte göra samma "misstag" som min bio.mamma, att få barn för tidigt så att jag inte kunde ta hand om dem. Det var ett löfte som jag gav mig själv väldigt tidigt. Men nu, när jag är lite över 25 år och lite mindre än 30 så börjar det väl pocka på lite. Men jag är rädd, rädd för att inte kunna få egna barn men också rädd för att kunna få barn. Och det är nog därför som jag hela tiden tänker "jag ska bara". Men när ska jag "bara" försöka skaffa barn? Jag är ju starkt medveten om att det kan ta tid, inte gå med en enda gång (som man alltid fått höra under tonåren). Riktigt så enkelt är det ju tydligen inte. Och jag vill inte bli för gammal... heller.

Usch, alla val. Ska vi, ska vi inte, kan vi, kan vi inte, när ska vi, när ska vi inte, vad är viktigt, vad är inte viktigt?