Fråga

Jag undrar hur mycket mina föräldrar längtade och väntade på mig.

???????????????????????????????????

Tanke

Har läst på bloggar och hoppat från den ena efter den andra, där alla handlat om ofrivillig barnlöshet, längtan efter barn och adoption.

Blir så rörd över all den längtan och all den kärlek som de blivande föräldrarna skriver om. Verkligen jätterörd.

Long time...

Det var länge sedan jag skrev.

Det är inte det att jag slutat skriva här, det är mer att det finns så mycket tankar kring så mycket. Jag har svårt att avgöra vad jag kan och vill skriva här. Många av mina tankar berör inte mig personligen (och vissa gör det), men då jag på olika sätt kommer i kontakt med händelser så ligger tankarna där och gror.

Det finns så många olika aspekter på det här med att vara adopterad. Sjukt många. Någon tror kanske att när barnet väl kommit till Sverige så är allt "bra". Det är inget fel med att tänka så, men man har inte förstått vidden av vad en adoption för med sig. Föräldrar som adopterad behöver ha en otrolig emapti och förståelse för barnet. Det krväs att de är öppna för den adopterades "förlorade" liv. Att de har tillräckligt med självförtroende och självkänsla så att de klarar av att låta sina barn leta efter de biologiska banden, utan att lägga skuldkänslor på barnet/den unge/den vuxne. De vuxna som adopterar idag, hoppas jag, har mer empatisk förmåga och förståelse än de tidigare generationerna har/hade.

Nackdelen med att vara adopterad från Chile är att det är så hiskeligt långt bort. Det går inte bara att åka dit på några timmar, utan det krävs planering i åtminstone ett år i förväg. För att inte tala om kostnaden att åka dit. Jag pratade med en vän häromdagen och hon och hennes familj hade räknat ut att det skulle kosta 46 000:- för två vuxna och två barn! Och det bara för resan! Sedan ska man ju helst vara där i minst, verkligen minst, tre veckor.

Jag längat efter Chile, det gör jag, men inte lika mycket längre. Mycket tack vare dottern, jag har en del av mig här nu, i min vardag.

Mail

Skrev ett (säkert jätte konstigt) mail till min lilla syster i Chile i kväll. Förhoppningsvis kommer hon att förstå något av det (även om det är tveksamt). Jag önskar att jag var bättre på spanska än vad jag är. Det hade underlättat vansinnigt mycket, och allt hade blivit så mycket roligare!

Livsgnista

Hos de flesta människor finns det en livsgnista, man kan på något sätt se det i en annan människas ögon. Men alla har inte den där livsgnistan eller så finns den där, men man kan inte riktigt se den. Egentligen tror jag att alla människor har en livsgnista från början, men att den sedan kan slockna lite vart efter livet går.

Tungt

Det har varit en tung period ett tag och det är så många saker som kommit upp till ytan. Saker som alltid funnits där men som aldrig riktigt blivit aktualiserat. Det är lite skrattretande att nu då jag verkligen skulle vilja och "behöva" vara totalt anonym på en blogg, så är jag det inte riktigt längre.

Olikheter

Ibland är det också skönt att vi inte alls är lika och inte alls har samma gener.

Likheter

Jag blir så rörd då någon utbrister att jag och min lillebror är lika varandra. Det är intressant eftersom vi egentligen inte alls har samma gener. Jag kan inte riktigt se det själv, men kanske påminner vi om varandra eller så är det bara för att vi bägge har vårt ursrung från Chile.

Om meningen

Det finns händelser i livet som får en att börja undra över meningen med allt som händer. Jag har alltid haft en tanke om att det måste finnas någon speciell mening med mitt liv eftersom jag kom ända till Sverige. Inte att jag måste utföra några stordåd eller något sådant, men ändå på något sätt göra något bra.

Ibland händer saker som inte är bra och då undrar jag vad meningen med det var. Alla upplevelser man har för med sig något gott, vill jag i alla fall tro... men ibland förstår jag bara inte vad.

Ny blogg

I inlägget nedan skrev jag ju att jag är sjuuuukt trött på min blogg. Och det är jag, men samtidigt älskar jag denna blogg. Nu har jag kommit på den "ultimata" lösningen. Jag har skapat mig en ny blogg där inte adoptionen står i fokus utan jag, min dotter och min man. Och jag är inte anonym.
Men jag kommer inte att länka mellan bloggarna. På den nya bloggen är jag inte anonym, och den kommer inte att vara "hemlig" som denna (mer eller mindre varit). Det innebär att jag kommer att berätta om den nya för vänner och bekanta, men de behöver inte veta om denna blogg. Jag kommer inte att sluta skriva på denna blogg. Jag är nog mest trött på den eftersom jag känt mig begränsad till att bara skriva om adoption. Samtidigt så är det min ventil ibland då tankar och funderingar kommer.

Bekännelse

Helt ärligt så är jag trööööött på min blogg.

Allt jag vill skriva om går inte att göra anonymt (det går, men blir himla trist), jag är trött på layouten på min blogg (snälla, kan någon berätta hur man lägger in andra bakgrunder och hur man lägger in en snygg titel på bloggen???), jag är trött på min titel "Hon som kommer...", trött på ämnet... känns som blablablablabla...

Adoptionen, och allt däromkring, var tidigare en stor del i mitt liv men är det inte längre. Innan visste jag ingenting, nu vet jag nästan allt. Jag vill skriva om adoptionen men, det blir så trist anonymt och utan bilder. Samtidigt känns det som att adoptionen är min "identitet", vilket den inte alls är egentligen (utan bara på bloggen). Adoptionen är bara en del av mig. Jag är jag, men den person jag är kommer inte fram och det är kanske därför som allt känns fel.

Det viktiga i mitt liv nu, är så klart Dottern (som har världens vackraste namn), min man och våra liv. Det som är aktuellt i mitt liv just nu är det som vi hittar på om dagarna, och allt annat som händer i mitt liv. Min "bio.mamma" är (numer) en del av mitt liv, inte någon okänd person som finns i Chile.

Det jag försöker säga är att jag nog måste tänka om i mitt bloggande. Det anonyma känns fel, ja, hela bloggen känns just nu fel. Men missförstå mig inte, jag har inte för avsikt att sluta blogga... det skulle aldrig gå, men jag måste blogga i annan form. En ny blogg kanske, ny titel och ny layout, massor med bilder.


Nu vaknade min lilla rosenknopp, som troligtvis är grymt hungrig efter all förmiddagssömn.

På promenaden igår

Tant: Men åh vilken söt liten bebis! Hur gammal är hon?
Jag: Hon är 3,5 månad gammal.
Tant: Jaha, så söt. Vilket land kommer du ifrån då?
Jag: *suck* Från Chile, men jag är adopterad så jag har i princip alltid bott här.
Tant: Jaha... och du trivs här då?
Jag: *dubbelsuck* Ja, det gör jag (annars hade jag väl flyttat puckotant!)

Jag HJÄRTA msn!

Igår kväll chattade jag med min lillasyster och bio.mamma i Chile över msn!!!!!!!! Det allra, allra, allra bästa var att de hade webcam så jag SÅG dem! Live i Chile! Det är över 1,5 ÅR sedan jag såg dem sist! HEEEEEEEELT UNDERBART!!! Och ikväll såg min syster mig också! Jag lånade min lillebrors webcam. I morgon kväll kommer min bio.mamma med och då kan hon se mig!!! I går hörde hon också när dottern jollrade, och hon började gråta av lycka! Tårarna rann på henne. I vanliga fall är det alltid jag som gråter men igår var det hon. Jag ÄLSKAR internet och msn!!! Och jag älskar min familj i Chile!!!


*lite osammanhängande men jag är sååå glad att jag inte kan skriva*

Glad liten tjej

På morgnarna är dottern en liten solstråle. Alldeles underbar. Hon kan smälla av de mest fantastiska leendena som får en att smälta totalt!

Chatt

I dag och igår chattade jag med min minsta syster i Chile... och min bio.mamma var också med! Vi bestämtde att nästa gång jag kommer till Chile så ska jag, dottern och min man bo hos dem!!! De blev jätteglada då jag sa att vi gärna ville det om det var möjligt för dem. De vill att vi kommer till dem direkt och inte åker "hela" Chile runt för att sedan stanna till vid dem och sedan åka igen. Ett måste för mig är dock att åka till Valparaíso och Viña del mar också!!! Måste till havet och Valpo!!!

Men sedan vet man ju inte när vi kommer till Chile nästa gång. Jag åker gärna någon annanstans i världen också. Men att bo vid min bio.familj är väldigt lockande och den där lilla känslan av längtan infann sig ganska snabbt igen. Och att få ta med dottern!

Min rastlösa själ

Idag är en sådan dag, då jag önskar att jag var någon annanstans än här. Det är mulet och duggregn. Typiskt en sådan dag som, i alla fall jag, gärna hoppar över. En sådan dag då jag ingenting får gjort och en sådan dag då jag bara går runt, runt och vill iväg. Jag vill uppleva äventyr! Jag vill resa! Ut i världen och se nya saker, göra nya saker.

Det lustiga är att jag är mitt i mitt vildaste och häftigaste äventyr precis där jag är, här och nu. Men till och med det känns "vardagligt" idag.

Nä, dra täcket över huvudet är vad jag vill göra resten av dagen.

Finns det fler som har sådana dagar, eller är det bara jag???

Mardröm

I morse vaknade jag med en sådan där kuslig känsla i kroppen som man har efter en hemsk mardröm. Jag minns bara att det hände dottern något och att jag inget kunde göra. Hela dagen har jag haft känslan i kroppen, men jag minns inte själva drömmen. Vet bara att det var så skönt att vakna och titta på henne där hon sov så skönt i sin säng. Jag hatar verkligen mardrömmar.

Ytligheter

Det här med att vara gravid och därmed gå upp i vikt är ju något som hör till. Lika roligt är det dock inte då bebisen är ute och det fortfarande känns som man bär runt på något på magen... och man vet definitivt att det inte är någon bebis. I början gick jag ner i en rasande fart... men nu har det liksom stannat upp och jag bär runt på 8 kg extra! Vissa byxor får jag i alla fall över låren och rumpan nu, men det är långt ifrån alla som går att knäppa. Tänk vad man ändå vänjer sig vid. I flera månader har jag gått omkring med en Belly belt i brallorna och långa linnen för att dölja glipan som blir i jeansen.

Men 8 kg hit eller dit... spelar roll...


Det är i alla fall vad jag försöker intala mig.