Integritet eller inte???

Ibland blir jag avundsjuk på människor som skriver "öppna" bloggar där de lägger in bilder på sig själv och sitt liv. De skriver öppet om vad de gör på dagarna och vad som händer i deras liv. Inte för att mitt liv är så innehållsrikt eller så, men det verkar så skoj! Tyvärr är jag den typen av person som har en så himla stark integritet... på något sätt kan jag få för mig att om jag är för öppen så kan jag få äta upp det sedan. Jag har alltid varit på min vakt. Det är inte heller det att jag tror ont om människor, tvärtom. Mycket har nog att göra med att jag kommer från "Småstaden" där det är fult att sticka ut för mycket. Där det alltid har handlat om vad andra tror, tänker eller tycker... Sedan handlar det ju självklart om att själva ämnet för bloggen, som emellanåt kan vara känsligt.

Men när jag exempelvis läser Ung mammas blogg och Prinsessans dagbok så blir jag lite inspirerad att för en gångs skull strunta i att ha en "hemlig" bild och strunta i att skriva "dottern" och istället använda hennes vackra namn.

Det känns också som att bloggen kring att vara adopterad numer kommer i andra eller tredje eller fjärde hand, och att det som numer alltid kommer som nummer ett är dottern. Och med tanken på vad min älskade man sa häromdagen, så kanske bloggen allt mindre kommer att handla så mycket om att vara adopterad, utan istället kanske den kommer att handla mer om att i första hand vara mamma.


*svamlar vidare in i sängen nu*

Min underbara älskling

Snart 3 månader

Dottern blir snart tre månader gammal och det var i hennes ålder som jag kom till Sverige när jag var liten. Jag tänker på det ibland, resan som jag gjorde hit. Så liten och alldeles själv. Dottern är ju så medveten om allt. Hon tittar sig omkring, känner igen människor som hon träffar ofta, blir glad av vissa saker, ledsen av andra. Hon är redan nu en liten person med egen vilja och känslor. Jag skulle aldrig i mitt liv skicka henne på en resa tvärs över jorden, med en okänd person. Hur skulle den personen kunna trösta henne då hon är ledsen? Det är bara jag (och hennes pappa) som vet hur hon vill bli tröstad då hon är ledsen, det är vi som vet hur hon helst vill bli buren, vilken vaggsång som är hennes favorit, det vet ingen annan. Jag blir sorgsen då jag tänker på hur små, små barn blivit skickade med främmande personer från ett land till ett annat. Som att små barn inte skulle ta intryck av det de upplever eller vara medvetna i den mening att de märker att omgivningen ändras.

Det är tur att man inte minns vad man varit med om som litet spädbarn. Men någonstans måste det ändå sätta spår, kanske är det kroppen som minns det hjärnan inte gör.

Språk

Innan dottern kom till världen hade jag en fantasi om att jag ville att hon skulle lära sig spanska och att jag skulle lära mig sånger på spanska och så vidare... men det där har helt ändrats. Nu tycker jag att det viktiga är att hon först och främst lär sig svenska. Spanska skulle vara kul om hon lärde sig, men jag kan inte lära henne det eftersom jag inte pratar så bra själv. Men intresset får komma från henne själv, inte från mig.

Tjat

Idag sa min älskling att min blogg börjar bli lite tjatig. Jag sa "Jasså, på vilket sätt då?" och han svarade "Ja, men allt handlar ju om dottern nu... dottern hit och dottern dit..."

och när jag nu kollat de senaste inläggen så inser jag ju att *fniss* han har alldeles rätt. Allt handlar om henne nu.

Kanske blir det tjatigt, vad vet jag, men jag kommer inte sluta att skriva om henne för det. ;)

Resor

Sedan dottern föddes känner jag inte alls samma längtan efter Chile. Jag känner inte längre lika starkt att jag måste åka dit. Innan var det bara Chile som gällde om jag skulle ut och resa, alla sparade pengar gick till resor dit. Men inte längre. Klart jag vill åka dit, men just nu känns det som om det kommer att dröja ett tag. Jag skulle hellre kunna tänka mig att åka till Spanien, Italien, Mexico, Nya Zeeland. Dottern har medfört någon förändring i mig, men jag vet inte riktigt vad än.

De senaste dagarna

De senaste tre dagarna har mitt lilla hjärta varit lite orolig av sig. Hon har varit lite gnällig och inte velat sova på dagarna. Inte ens i vagnen har hon sovit så bra som hon brukar. Jag tror helt enkelt att hon är inne i någon ny utvecklingsfas och vill vara nära. Det är mysigt samtidigt som det är lite frustrerande att inte kunna göra så mycket annat som man kanske hade tänkt att man skulle.

Livet är bra annorlunda nu med en liten bebis, men det är en bra förändring och jag älskar lilla dottern så ofantligt mycket!!!

Min älskling

Sorgliga tankar

Min bästa vän frågade häromdagen om jag tänker mer på adoptionen nu när jag själv har en liten bebis. Jag sa att jag inte gör det, vilket jag heller inte gör normalt sett (inte så att jag tänker på det). Däremot tror jag att denna blogg funkar mycket som en "ventil" för mig. För när jag skriver här så tänker jag och jag kan också komma på att jag faktiskt har tänkt på adoptionen i min vardag med. Och det är också jobbigt att tänka och reflektera för mycket över det med. Samtidigt tror och känner jag att det också är viktigt att inte ignorera tankarna och känslorna. De känslor och tankar som är värst är det faktum att jag tvingades lämna så mycket. Att jag flyttades från ett sammanhang in i ett nytt. Men det allra värsta är att jag nu på ett helt nytt sätt kan "sätta mig in i" hur det måste kännas att tvingas lämna bort sitt barn. Tack och lov kommer jag aldrig att behöva göra det valet... och jag kan helt omöjligt förstå att man kan vara så stark och gå vidare efter att ha behövt göra det valet.

Det "bästa" måste nog vara att lämna barnet direkt och inte behålla bebisen så länge som möjligt (så som min bio.mamma gjorde). Jag var knappt tre månader gammal när jag kom till Sverige. Och jag har nog alltid tänkt att ett tre månaders gammalt barn inte är så medvetet och bara väldigt litet... men så är det ju inte alls! Dotter blir 7 veckor på onsdag, och hon är ju redan nu en liten person. Hon har speciella ljud och läten för sig. Hon har olika skrik för olika saker. Hon tittar på oss, känner igen oss. Är glad och pigg, ledsen och trött. Hon ler åt oss. Hon känner igen melodin på speldosan som vi spelade för henne då hon ännu låg i magen. Hon har olika minspel i ansiktet. Hon kommunicerar genom att härmas. Ja, jag kan fortsätta. Det är helt fantastiskt vad en liten bebis kan och hur snabbt de utvecklas. Samtidigt är det så sorgligt. När jag var så där liten måste ju jag ha känt igen min bio.mamma, jag måste ha gett henne världens underbaraste leende och jag måste ha "prata" på mitt speciella sätt med henne. Sedan bara hon försvann. Och jag från henne.


Nej, nu ska jag gå och krama dottern för nu orkar jag inte tänka på detta mer.

Herreguuu´....

... vad söt dottern är när hon ler!!! För ja, nu smäller hon av världens leenden åt oss. Och man bara smälter! Häromdagen var vi på BVC och hon väger nu hela 4510 gram och är 54 cm lång. Hon utvecklas från dag till dag och blir mer och mer en liten person. Och som jag älskar henne!!! Det finns inga gränser. Det finns redan nu så starka band mellan oss och när jag ammar henne och hon tittar på mig med sina stora vackra ögon, då fullkomligt väller det fram känslor. Hon är så fin och fullkomlig.

Tankar

Dottern väger nu ca 3840 gram, ungefär lika mycket som jag vägde då jag kom till Sverige. Enda skillnaden är att jag var knappt tre månader gammal och hon är 5 veckor gammal. En annan sak som slår mig är att hon utvecklas för varje dag som går. Nu har hon ögonkontakt och hon blir lugn så fort jag tar upp henne ur sängen och av min röst. Hon kan ligga och titta på mig jättelänge, och härmar ibland när jag göra ett "O" med läpparna. Jag förstår nu verkligen att bindningen mellan barn och mor är stark redan från början. Det är ju egentligen inte konstigt att hon känner igen min röst... hon har ju hört den redan då hon låg i magen och var pytteliten. Det känns underbart bra att hon känner igen mig och min röst, samtidigt är det också sorgligt att tänka på att jag också måste ha känt igen min bio.mammas röst och blivit lugnad av att bli upplyft av henne... och att hon sedan försvann. Dottern är ju "med" mer och mer för varje dag, och jag kan bara tänka mig hur mycket mer hon är "med" då hon är tre månader.

Klart att en separation även mycket tidigt i livet sätter spår i en. Ville nog inte riktigt tro det ändå.

Premiär

I det underbara vårvädret idag gjorde vi "premiär" på stan. Vi gjorde det tillsammans med en annan nybliven mamma och hennes son. Vi gick i två affärer och köpte söta plagg till våra bebisar och sedan tog vi en fika. Det är märkligt att själv sitta där med en bebis på armen och en vagn (som är i vägen). Innan tyckte jag ibland att mammor, deras barn och vagnar mest var i vägen *hihi* och nu sitter man där själv som stolt mamma och breder ut sig.

Dottern var jätteduktig hela tiden på stan... lämpligt nog så sov hon jättegott i sin vagn under de tre timmar som vi spenderade på stan. Det var en skön mjukstart!

Sovande sötnos

1 månad och tre dagar gammal

Det bästa jag vet...

...är när jag plockar upp dottern ur hennes säng då hon gnäller lite, och känner hur hon slappnar av i mina armar och av att höra min röst. Hon är det bästa!

Återblick

Mamma kom och hälsade på idag. Jag satt och ammade dottern och då säger hon "nämen, det är ju som att se dig igen när du var liten". Tydligen är vi väldigt lika. Mamma fick till och med tårar i ögonen.

Underbart väder!!!

Idag har jag och lilla dottern varit ute på promenad längs med havet. Hon låg och sov skönt i sin vagn medan jag gick snabbt snabbt. Det finns ett antal kilon kvar på kroppen som inte fanns där innan graviditeten och de ska bort. Promenader i snabb takt passar mig jättebra just nu. Och idag är det riktigt vår väder. I solen och i lä kan man sitta utan jacka och sola sig. Helt underbart!!! Älskar våren och sommaren.

Bad

Igår badade vi lilla dottern i en badhink som hon fått av sin farmor. Dottern älskar att bada och badhinken är redan en riktig favorit.

Namn

Idag fick vi pappren från Skattemyndigheten som bekräftade namnen som vi gett vår lilla dotter. Hon har fått två mellannamn. Det ena är Elena, efter min bio.mamma i Chile och det andra är Maria, efter min mamma och släkt här i Sverige.