Dåligt

För en vecka sedan fick jag ett sms från min yngsta lillasyster i Chile. Hon ville veta varför jag inte var med dem. Hon sa att vår mamma aldrig berättat varför. Jag frågade vad vår mamma sagt efter första gången de sett mig, och då sa hon något om att jag var en gåva som kommit men inget mer. Min lillasyster var så liten och förstod inte, och frågade inte mer. Nu antar jag att hon frågat igen men inte fått något svar. Jag vet ju varför, men vill inte berätta om inte min mamma känner att hon vill. Lillasyster ville att jag skulle ringa till vår mamma, men det har jag inte gjort. Det är så fruktansvärt dåligt av mig, men jag har ingen ork att börja "gräva runt" i det som passerat för länge sen. Det är så egoistiskt av mig att inte "orka" eftersom jag anar att det är en stor sak för min lillasyster. När jag letade upp min mamma, inte kunde jag då ana att jag skulle ha syskon, som senare skulle ha stora frågetecken kring varför jag inte är med dem, och som vill ha svar på sina frågor. Jag har fått svar på mina (fler har visserligen uppkommit), men nu vill Lillasyster ha svar på sina.

Kan jag helt enkelt komma tillbaka in i deras liv för att sedan dra mig ur deras liv igen? Det är ju ingen på och av knapp man trycker på. Nu är jag ju åter i deras liv, de glömmer mig inte. Jag glömmer inte dem. Problemet är att vi har flera mil av hav och land emellan oss, olika språk, olika kulturer och olika vanor. Jag kan inte bara åka dit, som de så gärna vill tro. Jag kan inte bara ringa och prata obehindrat, jag förstår ju inte allt och vill inte missuppfatta då så mycket står på spel.

Men oavsett, fy vad dåligt av mig...

och ändå kommer jag inte att ringa.

Tiden bara går och går

En kväll som denna sitter jag och njuter av lite lugn och ro. Mina två små flickor sover sött... för ja, vi har fått tillökning i form av en bedårande liten tjej till. Detta är en liten tjej med mycket temperament. Redan i magen kände jag att detta var något annat än vår andra dotter som var så lugn. Vår numero dos skriker så att taket lyfter. Hon tog sin givna plats i vår familj på en gång, och det går inte att missa henne. Livet med två små barn innebär att det händer 1000 saker hela, hela tiden. Hittills har det, helt ärligt, varit ganska jobbigt. Men jag vet ju att det blir 1000 gånger bättre om bara någon månad så jag försöker ändå njuta av detta nya familje-kaos som vi just ni befinner oss i.

Jag kan inte annat att än en gång förundras över hur medvetna små bebisar är. Nr2 har full koll på allt som händer runt om henne känns det som. Hon kollar in vad syrran gör, var vi är och vem som kommer och går. Hon skiner upp som solen ibland och hennes leende smälter isberg. Hur kan man motstå det första leendet? Jag förstår fortfarande inte att man klarar av att lämna bort sin bebis, och ändå fortsätta fungera som människa. Jag förstår ju att en del människor inte har något bättre val, och jag beundrar alla de mammor som valt att ge sina bebisar bättre liv än vad de själva kan erbjuda, men själv skulle jag aldrig klara det utan att gå sönder inuti.

Long time no see...

Hejsan hej!

Det var väääldigt länge sedan jag skrev något på denna blogg. Om det nu överhuvudtaget är någon som tittar in och som bryr sig. Livet rullar på och bebis nummer 2 är på väg. Det känns underbart att vi ska få tillökning och att dottern ska bli stora syster. Jag har emellanåt kontakt med min bio. familj. Jag borde skriva oftare, men det blir inte av. De vill att vi ska komma och hälsa på. Varje jul hoppas de att vi kommer och det känns så tråkigt att aldrig kunna åka iväg och hälsa på. Men just nu funkar det inte. 

Jag är i alla fall lycklig. Lycklig med min alldeles egna familj. 

Spårlöst

Jag såg Spårlöst igår. Det var betydligt bättre än de program som gått innan, då programledaren rest själv för att leta reda på biologiska föräldrar. Samtidigt kan jag tycka att det är att "utnyttja" en annan männikas historia, för att göra bra tv. Att utnyttja personer som är desperata att hitta sitt ursprung. Fast jag hade säkert också försökt att hitta min bio.mamma om jag varit tillräckligt desperat.

Hittat hem

Det skrivs inte så mycket på denna blogg längre. Och det är, för min del, riktigt skönt för det betyder att behovet av den inte längre är lika stort. Det betyder också att den "adopterade delen" i mitt liv inte är lika viktig längre. Och allt har jag att tacka min dotter för. Och min man. För utan min fantastiska man, hade jag inte haft min underbara dotter, och utan henne hade jag fortfarande känt mig vilsen ibland. Numer gör jag inte det i samma utsträckning. Visst tänker jag väl ibland att jag inte "är som alla andra" och att jag ibland, ja oftast, är den enda i rummet med annat ursprung. Men allt det där spelar mindre roll nu. Mycket mindre roll. Varje gång som jag ser på min dotter ser jag en bit av mig själv. Och det betyder så mycket. Helt otroligt mycket!

Bad memory

Gu´vad jag blev förbannad på mig själv idag! Jag har ett så dåligt minne numer efter graviditet och med amningen och allt. Förra lördagen chattade jag med min bio.mamma och ena syster. Det var helt underbart! För första gången såg de Dottern på webcam när hon kröp omkring här hemma. Min bio.mamma grät av lycka. Vi bestämde att vi skulle chatta idag med, vid samma tid. Men, vad gör jag? Ja, jag glömmer bort det! Mitt i allt julstök, så bara jag glömde det! Hur dum får man lov att bli???

Avlägset

För några dagar sedan (kanske vecka, tiden går så fort) fick jag ett mail från min minsta syster i Chile. Hon berättade att det kommer en liten bebis till, till världen nästa år. Min äldre syster ska få barn! Jag blev jätteglad, men ändå inte så glad som jag "borde" bli. Jag har inte svarat på mailet, har inte svarat på något mail som jag fått på sista tiden, inte mer än att skicka bilder på dottern. Jag har ingen ork till att sitta och skriva ihop ett mail på spanska. Det känns så frustrerande att jag inte kan göra mig förstådd. Och så får jag ju så klart dåligt samvete för att jag inte svarar, och så går det ännu längre tid och jag bara hamnar i någon jättetråkig spiral.

De känns så där långt, långt, långt borta igen. Det är väl därför som jag inte blev så där hisnande glad som jag borde ha blivit (och som jag vill bli). Min dotter får ju en liten släkting i Chile som det bara skiljer ett år emellan. Men nu är de borta på andra sidan jorden och som det ser ut just nu verkar det som att det kommer att dröja några år innan vi kommer att åka till Chile igen. Det beror på många saker:

# Jag känner inte någon större längtan dit (just nu)
# Resan är lång för ett litet barn
# Det kostar så mycket
# Om dottern är för liten så kommer hon inte att minnas något
# Kanske hinner det komma en liten bebis till
# Vi vill gärna resa någon annanstans än till Chile (de sista sju åren har jag bara rest till Chile)

Men jag hatar att bli så här... "avslagen", då känns det inte som att jag bryr mig och det gör jag.

*suck*

Åh vad jag önskar att jag var väldigt mycket mer kreativ, än vad jag är. Jag har så många tankar och ideér om så mycket... men från det till att genomföra saker tar det stopp.

Jag vill så mycket, men det känns bara som att mycket rinner ut i sanden.

En släng av höstdepresstion

En anledning till att jag inte skriver här så mycket är troligtvis för att jag numer är mycket, mycket lyckligare. Min dotter och min man fyller mig av lycka, kärlek och glädje. Själv är jag "bra på" att fylla mig själv av o-lycka och mindre glada, eller kanske, mer förvirrade tankar. Förr i tiden fick jag alltid höstdepressioner, de senaste åren tycker jag dock att det blivit mycket bättre. Men kanske har jag fått en släng av höstdepression nu.

Jag har upptäckt att jag behöver denna blogg då jag mår mindre bra och har massor av tankar kring meningen med livet, och hur allt blev som det blev. På ett sätt är det bara en massa ältande av gamla saker. Saker som jag säkert borde reda ut, men som jag inte orkar tag i.

Lycka och o-lycka

Det är så märkligt hur man ena kvällen är fylld av en enorm känsla av lycka, för att nästa vara tom och bära en känsla av o-lycka.

"Påminnelse"

Jag vet att det inte blivit så många inlägg skrivna här den senaste tiden. Det betyder ändå inte att jag slutat eller kommer att sluta skriva här.

Fråga

Jag undrar hur mycket mina föräldrar längtade och väntade på mig.

???????????????????????????????????

Tanke

Har läst på bloggar och hoppat från den ena efter den andra, där alla handlat om ofrivillig barnlöshet, längtan efter barn och adoption.

Blir så rörd över all den längtan och all den kärlek som de blivande föräldrarna skriver om. Verkligen jätterörd.

Long time...

Det var länge sedan jag skrev.

Det är inte det att jag slutat skriva här, det är mer att det finns så mycket tankar kring så mycket. Jag har svårt att avgöra vad jag kan och vill skriva här. Många av mina tankar berör inte mig personligen (och vissa gör det), men då jag på olika sätt kommer i kontakt med händelser så ligger tankarna där och gror.

Det finns så många olika aspekter på det här med att vara adopterad. Sjukt många. Någon tror kanske att när barnet väl kommit till Sverige så är allt "bra". Det är inget fel med att tänka så, men man har inte förstått vidden av vad en adoption för med sig. Föräldrar som adopterad behöver ha en otrolig emapti och förståelse för barnet. Det krväs att de är öppna för den adopterades "förlorade" liv. Att de har tillräckligt med självförtroende och självkänsla så att de klarar av att låta sina barn leta efter de biologiska banden, utan att lägga skuldkänslor på barnet/den unge/den vuxne. De vuxna som adopterar idag, hoppas jag, har mer empatisk förmåga och förståelse än de tidigare generationerna har/hade.

Nackdelen med att vara adopterad från Chile är att det är så hiskeligt långt bort. Det går inte bara att åka dit på några timmar, utan det krävs planering i åtminstone ett år i förväg. För att inte tala om kostnaden att åka dit. Jag pratade med en vän häromdagen och hon och hennes familj hade räknat ut att det skulle kosta 46 000:- för två vuxna och två barn! Och det bara för resan! Sedan ska man ju helst vara där i minst, verkligen minst, tre veckor.

Jag längat efter Chile, det gör jag, men inte lika mycket längre. Mycket tack vare dottern, jag har en del av mig här nu, i min vardag.

Mail

Skrev ett (säkert jätte konstigt) mail till min lilla syster i Chile i kväll. Förhoppningsvis kommer hon att förstå något av det (även om det är tveksamt). Jag önskar att jag var bättre på spanska än vad jag är. Det hade underlättat vansinnigt mycket, och allt hade blivit så mycket roligare!

Livsgnista

Hos de flesta människor finns det en livsgnista, man kan på något sätt se det i en annan människas ögon. Men alla har inte den där livsgnistan eller så finns den där, men man kan inte riktigt se den. Egentligen tror jag att alla människor har en livsgnista från början, men att den sedan kan slockna lite vart efter livet går.

Tungt

Det har varit en tung period ett tag och det är så många saker som kommit upp till ytan. Saker som alltid funnits där men som aldrig riktigt blivit aktualiserat. Det är lite skrattretande att nu då jag verkligen skulle vilja och "behöva" vara totalt anonym på en blogg, så är jag det inte riktigt längre.

Olikheter

Ibland är det också skönt att vi inte alls är lika och inte alls har samma gener.